Söndag igen

Nej, jag fattar inte att det här är den nya verkligheten. Allt är så otroligt olikt det andra livet hemma i Karperö.
Utan bloggen och alla kommentarer kunde man tro att allt det tidigare bara varit en dröm.
Fortfarande känns det som semester, det är varmt och skönt. Igår kväll träffades fem familjer kring ett långbord vid klubbhuset för middag. Vi satt ute bredvid poolen och det var så skönt. Det serverades buffe´ och även barnen gillade maten denna gång.

Men overkligt känns det. Och vissa dagar sker allt så fort, i fredags lovade jag bort mig på kurs i kinesiska, två dagar i veckan ( a 2 timmar) i en liten fyra personers grupp. Det känns som om det kunde vara nyttigt att kunna prata litet på lokala språket, man känner sig kanske inte så utelämnad då. För engelska är de dåliga på här, faktiskt.

Och sen fortsatte fredagen, jag hade plötsligt en ayi, barnflicka, på intervju. Det var 35 åriga Nancy från Filippinerna som var ledig och kunde tänka sig att börja jobba genast. Och det blir nog svårt med språklektioner och målning med Edgar på magen, och hon kunde tillika hjälpa med matinköp, och diverse hushållsgöromål. Men mest för Edgars skull. Nancy har fyra egna barn enligt vad hon berättade, som är kvar med pappa och svärmor på Filippinerna.
Vi ska ta en provanställning nästa vecka, så får vi se.

Och så står man sen i sena kvällen på takterassen i värmen och mörkret och ser ut över staden, och kan åter inte fatta att man står mitt i den. Man är fortfarande på något sätt bara betraktare. Lever liksom i en bubbla, och det till stor del pga att vi bor i en liten, grön oas i den stora betongdjungeln.

Ja, nu ska jag ner och laga en kaffekopp. Judith och pappa är vid poolen. Eric har just lagat kinesiska och engelskaläxorna vid sitt nya IKEA skrivbord. Edgar sover, trött efter gårdagens vacciner. Inkommande vecka hoppas vi på ankomst av flyttlasset...

Hälsningar till alla, tack för alla kommentarer, det är SÅÅ roligt att läsa dem.
Sofia