Gula bergen del III

Hej igen!

Måste lägga in några bilder från stora nertrappningsdagen så länge resan ännu är i färskt minne. Den känns även i benen ännu ska jag tillägga.

Nej, vädret var inte mycket bättre andra dagen. Här startar vi färden från hotellet på toppen av berget. Vi vet ungefär vad som ligger framför våra fötter, tusen och åter tusen trappsteg. Att man inte kom på att börja räkna dem från början, det hade varit kul att veta hur många trappor det var.

Kanske vacker utsikt, kanske inte. Måste ta kort i alla fall...

Jag nämnde kanske att vi hade litet svårigheter med orienteringen ibland. Och det var inte så konstigt. Inte en enda ordentlig karta fanns att tillgå. Mike, kinesen, hade printat ut en som redan första timmen blivit dyblöt, och den stämde inte alls. Såhär såg en av kartorna ut som fanns längs stigen. Men inte en enda såg likadan ut, de ändrade vartefter man förflyttade sig. Och de var totalt obegripliga. Mike han tyckte inte det var så konstiga kartor, men så gick vi också fel och han frågade konstant andra turister om vägen och alla sa de olika saker. Är det bara vi som vill ha klara papper? Hur svårt kan det vara att frambringa en tydlig karta över en mångtusenårig turistattraktion? Och det räcker med EN, den behöver inte se olika ut beroende på var man befinner sig. Himmel, man borde vara med och bestämma överallt.

Kineserna har ju varit krutuppfinnare, vart har den förmågan försvunnit, kanske Mao har tystat ner kreativiteten och tänkande för gott?

Oj, nu tände det till... Tillbaka till verkligheten...

Vem var den här killen, förresten?

Men de här tog priset. Vi mötte kanske femtio på vägen ner och alla bar de på dylika lass. Vi frågade en bärare hur tungt det var och just han hade liang bai jin, alltså 200 halvkilon=100 kg. Brännolja.

Allt ska ju bäras upp, det finns inga vägar. Och linbanan, nej den ska ju turisterna åka med, där kan de ju inte börja transportera ägg, vattenflaskor, öl, grönsaker, handdukar, mm, mm. Så återstår att med ren muskelkraft få upp grejerna. De pustade och stånkade rejält och längre upp fick de ta allt tätare pauser. Ibland litet farligt stora lass, vi höll ställvis själva på att bli knuffade av banan... Men det gav litet perspektiv på ens egen insats. Ingen vits att klaga på att behöva gå nerför, EN gång, de här måste göra det varje dag, både upp och ner!

Roberts favoritkort, taget i staden nedanför berget...

En sak som förvånade, flodfårorna var nästan tomma, det var torrt. Inga vattenmassor som rann ner längs bergen. Men det gäller att ha rum för vattnet som tids nog kommer.

På flodbottnen var det full aktivitet, det körde bilar, traktorer, det grävdes och hölls på. Och getter och kossor åt gladeligen av det goda gröna som fanns att äta.

Hur som helst, en minnesvärd resa, verkligen. En äkta kinesisk resa. Och det var roligt att ha med Rickard. Nu har han åkt hem, hoppas resan gått bra! Nu får du sova ut och vila upp dig efter 'kaoset' i Shanghai.

Hej från Sofia o Robert