I väntans tider

Hon rullade nyss in på operationssalen. Judith med skyddsmössa på huvudet, litet ängslig men ändå lugn. Hon vet att dethär måste göras innan vi kan åka hem.
Det har varit mycket högläsning de senaste två dagarna och delvist nätterna. Bra med tjock Emilbok.
Egen bärbar dator kom väl till pass också, så har man kontakt utåt och kan t.o.m. se på film. Tur det blev handlat dator i somras.

Jag vet inte hur många papper jag har skrivit på innan denna operation kunde startas. Alla risker och kostnader och annat som vi måste vara informerade om. Och absolut inget fel med det, nästan bättre än hemma skulle jag nästan säga.

Nu hoppas vi bara på att allt går bra, att de får alla bitar på plats och vi snart får komma hem igen.
Litet lyxigt har vi det nog på vårt rum, ensamma har vi fått vara, häftig utsikt. Snälla sköterskor och doktorer. Och så får man beställa lunch och middag från närliggande restauranger, det är annat än man är van vid när det gäller sjukhusmat.

Sjukhuset är kinesiskt med en VIP avdelning för utlänningar. Känns litet konstigt men det kostar också säkerligen mångdubbelt mera på VIPavdelningen, där vi befinner oss. Röntgen skulle tas nu imorse och det gjordes på ett gemensamt ställe, där det var fullt med lokalbefolkning på plats. Inredningen gammal och mål som fallit av väggarna. Då var Judith fundersam.
Men operationssalen är på vår egen avdelning och verkar högklassig.
Det ska nog gå bra.

Mera info senare.
S