Vi vågar knappt säga det

Det är så att... brukar Eric berätta när han var yngre.


Nu är det så att vi inte egentligen ens riktigt vet hur vi ska meddela det här. Men det är i alla fall så att...Eric hade tänkt börja fotbollsträningarna nu i måndags 4.3. Hans andra benbrott var ett minne blott.


Men, det finns en man som hette Murphy, och han menade att om något kan gå fel, så kommer det att göra det. Och om inget kan gå fel så gör det det i alla fall.


Hm, på söndag var det varmt och Eric for ut till fotbollsplanen för att träna litet teknik. Resten kan ni lista ut själva...



Han steg snett på en sten som hade kastats in på planen. Kom hem med jättesjuk fot, nu faktiskt vänster vrist för omväxlings skull.
Den var rejält svullen och vi kunde inget annat än att ta taxi till närmsta sjukhus och ta en röntgenbild.
Eric var deppig värre och hade svårt att hålla tårarna borta. Ni skulle ha sett vilken förändring det blev när doktorn meddelade att det INTE var en fraktur! Då var det bara skratt och fnitter resten av dagen, fast foten var så sjuk att han inte kunde stöda på den. Tur vi hade stödet kvar från förra skadan, bara att byta fot.
Eric är hemma från skolan ännu, det gör mera ont nu när han inte har något gips som stöder foten. Men han håller humöret uppe ändå. Det blir nog bra.

Så fick ju Eric också en utmärkelse förra veckan för hans entusiasm och goda humör i klassen. Det var kanske det som räddade honom från att säcka ihop när olyckan var framme denna gång...